Rehab och förebyggande träning

Musikerkliniken

Musikerkliniken är mitt sätt att som fysioterapeut / sjukgymnast nå ut till musiker som har spelrelaterade besvär. På kliniken bedömer, behandlar och rehabiliterar jag exempelvis besvär av smärta i axel/skuldra, armbåge, rygg - för att nämna några av de vanligaste.

Du är inte ensam

Nästan alla professionella musiker drabbas av spelrelaterade problem i muskler och leder i bland annat nacke/axlar, rygg, underarmar och händer någon gång under sin karriär.

I enkätstudier med professionella musiker i Tyskland, Danmark och Australien har 63-97 procent svarat att de upplevt spelrelaterade problem de senaste 0-12 månaderna.

En 3–12 månaders prevalens på mellan 63 och 97 procent för spelrelaterade muskuloskeletala besvär indikerar att alla professionella musiker drabbas under sin karriär. Detta är att jämföra med att genomsnittstalet för muskuloskeletala besvär i Stockholms län är 15 procent för män respektive 24 procent för kvinnor, och att prevalenstal hos särskilt drabbade yrkesgrupper såsom kvinnliga köks- och restaurangbiträden är 39 procent.

I klartext:

det finns inga, eller mycket få professionella musiker som inte drabbats av besvär någon gång under sitt yrkesliv.

Forskning

Utöver många års kliniskt arbete med att bedöma och rehabilitera spelrelaterade besvär så har jag även forskat på styrketräning för musiker.

Det har gett mig en fördjupad förståelse för hur komplext det är med smärta / besvär relaterat till att spela ett instrument. Min forskning har även visat att det inte är farligt för musiker att styrketräna.

Spelrelaterade besvär

Spelrelaterade muskuloskeletala besvär (SMP) benämns på engelska Playing-Related Musculoskeletal Disorders (PRMDs) och definieras inom musikermedicin som: ”smärta, svaghet, domningar, stickningar eller andra fysiska symptom som stör din förmåga att spela ditt instrument på den nivå som du är van vid”.

Stråkmusiker exempelvis exponeras under sin karriär för såväl upprepade repetitiva rörelser i statiska och obekväma arbetspositioner som precisionsarbete. Detta i kombination med högt ställda psykiska krav, lågt beslutsutrymme och dålig hållning benämns av både musiker, kliniska experter och forskare som några av de största riskfaktorerna för att utveckla (SMP). Att musiker får besvär beror således troligen på en kombination av biomekaniska och psykosociala riskfaktorer.

Det är pato-fysiologiskt fortfarande okänt hur muskuloskeletal smärta uppstår men det föreslås att en vävnadsskada kan bero på att kroppen tidigare gjort anpassningar som lett till ett förändrat rörelsemönster vilket senare leder till mekaniskt nociceptiv smärta.

Om du känner dig spänd efter du spelat, så beror det alltså på att du, precis som alla andra, troligen spänt dig när du spelat.

Studier har vidare visat på ett samband mellan aktivitet i underarmsmuskulatur involverad i att gripa föremål med händerna och aktivitet i rotatorkuffmuskulatur vilket kan leda till en ökad belastning av skuldrans stabiliserande muskulatur, speciellt vid arbete med lyftade armar.

Det har visats att utförande av en kognitiv uppgift i samband med grepp med lyft arm, såsom vid ett Stroop-test, leder till minskad maximal greppstyrka, minskad aktivering av deltoideus-muskulaturen samt en ökad aktivering av trapezius pars descendens, på svenska vanligen kallad övre kappmuskeln. Stråkmusiker har dessutom mycket låg förekomst av gap time i trapezius pars descendens vid spel (under 0,5 % EMGmax), det vill säga en mycket låg förekomst av total muskulär avslappning i trapezius. Sammantaget kan detta vara olika förklaringar till den höga förekomsten av rygg-, nack- och skulderbesvär hos professionella stråkmusiker.

Musiker arbetar med kroppen som redskap.

De dagliga övningar och de komplexa neuromuskulära färdigheter som krävs av en musiker på professionell nivå kan jämföras med de fysiska prestationskraven och den dagliga träning som krävs av soldater eller elitidrottare. Kroppen kan ses som musikerns huvudsakliga ”arbetsredskap” och professionella musiker behöver således, precis som elitidrottare, nå och bibehålla god fysisk och mental form.

Det har uppskattats att de skickligaste professionella musikerna vid 21 års ålder redan övat mer än 10 000 timmar och att professionella musiker i sitt arbete utsätts för en exponering på omkring 1 300 timmar per år. Durationen av kontinuerlig exponering i form av aktivt spel under repetitioner och framträdanden kan vara mer än tre timmar per dag [18]. I samband med detta bör man ta hänsyn till att en violin med hakstöd i genomsnitt väger 428 gram (g), en viola väger 511–731 g och att en cello väger 2 900–3 000 g.

Musiker behöver således god styrka, uthållighet, rörlighet och motorisk kontroll för att på vardagsbasis kunna prestera på maximal kapacitet.

Olika strategier för att minska förekomsten av besvär.

Den höga nivån av spelrelaterade besvär i denna population av ”healthy workers” tyder på att kraven från arbetet är högre än den individuella kapaciteten och att det behövs ett flertal strategier för att återställa denna balans. Ett sätt att göra detta är genom en ökning av den individuella kapaciteten, exempelvis genom fysisk träning och utbildning; en annan strategi är load management, vilket benämns som en viktig faktor inom idrottsmedicin. Vikten av en sund arbetsplatskultur har lyfts fram i flera studier vilket tyder på att arbets-/orkesterledningen bör vara delaktig och ta ansvar för förekomsten av spelrelaterade besvär. En tredje strategi är acceptans av och utbildning i smärta och psykologiska beteendestrategier, såsom vid multimodal behandling av patienter med långvarig smärta. Balansen mellan arbetsbelastning och individuell kapacitet kan också justeras genom att (deltagande vid) konserter ställs in och genom minskad repetitionstid och individuell övningstid, vilket leder till minskad arbetsförmåga och ökad sjukfrånvaro.

Paarup och medförfattare (2011) visade att professionella musiker hellre avstår från individuell övning än missar gemensamma repetitioner, konserter och/eller eller sjukanmäler sig på grund av muskuloskeletala besvär. En av de vanligaste förekommande beteendestrategierna hos professionella musiker är bruk av analgetika, troligen i syfte att undvika, minska och/eller skjuta upp upplevelsen av symtom och/eller besvär och deras konsekvenser. Liknande beteendestrategier har iakttagits hos idrottare med träningsrelaterade muskelskador.

Detta tyder på att strategier för load management och smärthantering hos musiker i många fall för närvarande ligger på en individuell nivå.